onsdag 31 december 2008

TWOFIFTY #09





#9: Star Wars: Episode V
Regi: Irvin Kershner
Skådespelare: Mark Hamill m.fl
År: 1980
IMDb: 8,8/10
Köp: CDON.







Handling: I uppföljaren till Stjärnornas krig fortsätter kampen för att rädda galaxen från det ondskefulla Rymdimperiet. Luke Skywalker, Han Solo, Prinsessan Leia och Chewbacca står öga mot öga med Rymdimperiets styrkor på isplaneten Hoth. När Han Solo och Leia lyckas fly, beger sig Luke till planeten Dagobah på jakt efter jedi-mästaren Yoda. Endast med Yodas hjälp kan Luke överleva utmaningen från Darth Vader och möta Den Mörka Kraften.

Omdöme: Så har jag då äntligen kommit fram till det magnifika ögonblick när jag ska få recensera en av de absolut värsta filmerna jag har sett. För Star Wars-serien tilltalar inte mig på något vis, och har aldrig gjort det heller. Jag vet inte om det beror på att jag fick leka med fel leksaker när jag var liten eller om jag innerst inne har en liten CP-skadad gen som ligger och värker, eftersom i stort sett alla andra jag har pratat med verkligen älskar filmerna och talar så varmt om dem att man skulle kunna tro att det inte är någon idé att fortsätta göra film, utan rulla den här sketna trilogin på biograferna hela tiden istället. Det där kan för övrigt ha varit den allra längsta meningen jag någonsin skrivit, även fast jag är känd för att formulera alldeles för långa meningar.

Som jag skrev tidigare så finns det ingenting som tilltalar mig med Star Wars, men ändå beslöt jag mig för att se filmerna ytterligare en gång, bara på grund av två anledningar. Dels ville jag se ifall jag bara var ett mycket konstigt barn som liten, och nu skulle tycka om filmerna, och dels ville jag göra recensionerna av filmerna så up-to-date som möjligt genom att ha filmerna klart och tydligt i tankarna när jag recenserade dem. Och filmerna levde upp till mina negativa förväntningar. Hittills har jag hunnit se om fyran och femman och det är någonting av det absolut sämsta jag har sett i filmväg, och tro mig, jag har sett mycket skit. Det må vara så att science-fiction inte ligger mig speciellt varmt om hjärtat, men är en film bra brukar det inte hindra mig från att tycka om den.

Men i Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (kort och koncist namn, Lucas) hittar jag inte mycket positivt att hänga upp mina recensioner på. Dekoren är ful och tråkig, skådespelarna är uppstyltade och specialeffekterna är riktigt usla, till och med för att vara åttiotal. De enda små ljuspunkterna i filmen är när Yoda och Chewbacca får vara med, eftersom de är genialiska filmkaraktärer, och det är väl också dessa två som räddar filmen från ett totalt haveri, men i övrigt kan jag tyvärr inte stämma in i hyllningskörerna. snarare står jag i motståndarklacken, en liten bit bort och hoppas på utvisning för hela filmteamet.

Mitt betyg: 5,2/10
Plats på IMDb: #9
Värd sin placering: Jag gråter blod!

Read more...

måndag 29 december 2008

TWOFIFTY #08





#8: Gökboet
Regi: Milos Forman
Skådespelare: Jack Nicholson m.fl
År: 1975
IMDb: 8,8/10
Köp: Ginza.





Handling: Jack Nicholson spelar Randle P. McMurphy, en brottsling som föredrar ett mentalsjukhus istället för fängelse och därför spelar psykiskt sjuk. Hans obstruktivitet och svårighet att lyda order smittar snabbt av sig på de andra patienterna. Han tänker inte tolerera att människor nerdrogade ska smyga omkring i sina morgonrockar när det pågår ett basebollsslutspel utanför murarna!

Omdöme: När jag köpte mitt exemplar av Gökboet var det utav ren chansning. Jag hade aldrig sett något annat av Milos Formans verk, jag hade nog inte hört talas om honom om jag ska vara ärlig. Och Jack Nicholson var jag aldrig speciellt imponerad av. Jag hade sett honom som Jokern i Batman, men inte mycket mer än så. Men jag visste ju att Gökboet redan då var rankad som en av de bästa filmerna i historien, och att den hade blivit nominerad till nio Oscars, varav den vunnit fem. Ja, det var till och med så att Gökboet var första filmen på fyrtioett år som vann de fem största oscarstatyetterna, nämligen bästa skådespelare, bästa skådespelerska, bästa film, bästa regi och bästa adaption. Så jag förstod ju att Gökboet var något alldeles extra, även fast jag inte hört talas om Forman och inte hade stora förväntningar på Nicholson.

Så ett tag senare när jag då inte hade mycket att göra bestämde jag och en polare oss för att se Gökboet för första gången, köpte på oss lite tilltugg och dricka och tryckte på play. Och rörde inte tilltugget på de två timmar och tretton minuterna filmen rullade. Gökboet är en väldigt gripande film som rör upp många känslor i mig och som till och med på vissa ställen får mig att fälla några krokodiltårar. Historien är verklighetstrogen och det skulle inte förvåna mig om det som händer i filmen faktiskt har hänt ett antal gånger på olika mentalsjukhus runt om i världen, vilket är förskräckligt.

Nog gör Jack Nicholson en riktigt bra tolkning av en man som i början inte alls passar in på mentalsjukhuset men som mer och mer så länge filmen pågår blir mer nedbruten för varje minut som går, men de bästa rollprestationerna står ändå två birollsskådespelare för, nämligen Brad Dourif, som spelar den stammande och nervöse Billy Bibbit, samt Will Sampson som spelar den storvuxne indianen, Chief Bromden, som för att lura folket på mentalsjukhuset låtsas att han är dövstum. Gökboet är en riktigt bra och gripande film som också blir riktigt rolig på grund av alla karaktärsskådespelare som finns med i filmen. Danny de Vito spelar en liten dvärg som bara sitter och är glad hela tiden, och Sydney Lassick spelar en liten nervös man som sitter på sjukhuset av egen vilja. Tillsammans gör alla skådespelare att filmen blir riktigt lyckad, även fast musiken inte riktigt når ända fram och fotot ibland har små brister.

Mitt betyg: 8,5/10
Plats på IMDb: #8
Värd sin placering: Nja... plats 10-20 kanske?

Read more...

söndag 28 december 2008

TWOFIFTY #07





#7:
Schindler's List
Regi: Steven Spielberg
Skådespelare: Liam Neeson m.fl
År: 1993
IMDb: 8,8/10
Köp: Discshop.





Handling: Vi får ta del av den oförglömliga, sanna historien om den gåtfulle Oskar Schindler, medlem av nazistpartiet. Han var en riktig kvinnokarl och en affärsman som aldrig drog sig för att muta sig till den framgång han eftersträvade. Men han tog mitt under andra världskriget plötsligt ställning och använde hela sin förmögenhet för att friköpa sina judiska arbetare.

Omdöme: Jag har alltid varit väldigt intresserad av allt som har med andra världskriget att göra. Jag vet inte varför, men det ligger någon slags underbyggd fascination för det råa slakteriet och hur fan man lät det hände, och om det överhuvudtaget fanns någon som försökte motverka grymheten som pågick. I filmen Schindler's List får vi följa en sådan man. En man som man aldrig hade hört talas om ifall inte Steven Spielberg hade gjort en film om honom. Och så blev filmen också ett stilistiskt mästerverk där Spielberg verkligen visar prov på hans talang i registolen, något som han kanske inte har fått utlopp för i de lite mer snabba actionfilmerna han ligger bakom. Hela Schindler's List är i svartvitt, utom vissa små detaljer, vilket gör filmen helt fantastiskt välproducerad och vacker att titta på.

Visserligen är jag ofta emot filmer som handlar om andra världskriget där alla tyskar pratar engelska, men det är inget jag stör mig på häpnadsväckande mycket i Schindler's List, eftersom den har en riktigt bra historia att berätta. Hade tyskan använts här hade det nog snarare gjort filmen till lite för pretentiös just för att den behandlar ett ämne som kräver uppmärksamhet både från ögat och örat.

Jag tycker att Schindler's List är en näst intill perfekt film i mina ögon, men det finns någonting jag saknar. Det kan vara att de små färgdetaljerna borde vara flera, eftersom de är lätta att missa. I efterhand när jag pratar med vissa vänner som inte är lika insatta cineaster som mig och nämner den lilla flickans röda klänning tittar de bara konstigt på mig som om jag har sett i syne eller något sådant. Men det kan å andra sidan vara bra också, eftersom man får en belöning för att titta noggrant.
Som ni hör så velar jag lite fram och tillbaka när jag funderar på hur strålande Schindler's List egentligen är. Och det är svårt att sätta betyg på filmen, men jag tror att jag kan ha bestämt mig. möjligtvis behöver jag se filmen en liten gång till för att vara säker på att jag satt rätt betyg, vi får väl se.

Mitt betyg: 9,4/10
Plats på IMDb: #7
Värd sin placering: Högre!?

Read more...

torsdag 25 december 2008

TWOFIFTY #06






#6: Pulp Fiction
Regi: Quentin Tarantino
Skådespelare: John Travolta m.fl
År: 1994
IMDb: 8,9/10






Handling: Pulp Fiction är en halsbrytande, brutal och ändå komisk film som väver samman en rad färgstarka figurers öden och äventyr. Där finns rånare, hitmans, droger, boxare och allt möjligt annat. Men allt vävs samman till en historia i sig.

Omdöme: Åh, Quentin Tarantino har nog alltid haft ett lite speciellt område avgränsat till bara honom i mitt hjärta. Jag var nog tio år gammal när jag såg Pulp Fiction första gången och sedan dess har jag alltid älskat filmen. Den har ett alldeles unikt berättarsätt, eftersom filmen är uppdelad i kapitel och hoppar fram och tillbaka i tiden som en jojo på ett snöre, men det passar mig som handen i handsken, då jag alltid har gillat filmer som är lite extra svåra att hänga med i. Det känns som man tränar hjärnan lite extra då. Och att filmen skulle ligga med på listan över de tvåhundrafemtio bästa filmerna i världen är välförtjänt, det är en riktigt trevlig film som jag länge till och med rankade som min absoluta favoritfilm.

Tarantino har nog alltid träffat rätt när han har gjort en regijobb, kanske med undantag för Jackie Brown, som inte riktigt passade mig i smaken, och möjligtvis också Kill Bill 2, som inte riktigt gav mig vad jag behövde, antagligen för att de snygga fighting-scenerna är så orättvist uppdelade mellan de båda filmerna i serien. Men det bekymret behöver man inte ha när man tittar på Pulp Fiction. Det är nämligen en film som har det mesta. Härliga oneliners, grymma karaktärer, antagligen världens bästa soundtrack och filmvärldens snyggaste plånbok. Bad Motherfucker!

John Travolta, Bruce Willis och Samuel L. Jackson är dessutom en oförglömlig skådespelartrio som gör sina roller med bravur. När jag tänker efter kan nog detta vara en av de få filmer där jag faktiskt har vråldiggat Bruce Willis, som jag egentligen har ganska svårt för. Men med en Tarantino som ger direktioner kan ingenting gå fel. Men som jag skrev var det ett tag sen Pulp Fiction var min favoritfilm. Sedan dess har jag hunnit med att se några filmer som har varit bättre, men självklart passar den, med alla mina hyllningsord om den, på TOP10. Det är sjujävla bra film som knyter ihop allt till en liten tygpåse och kör upp i analen på alla tittare. Och då blir man aldrig av med den.

Mitt betyg: 9,3/10
Plats på IMDb: #6
Värd sin placering: Hell yeah!

Read more...

tisdag 23 december 2008

TÄVLING!

Så här i juletider känner jag mig lite extra givmild här på Kulturfascist och tänkte försöka ta och anordna min allra första tävling! Det ni kan vinna är en av förra årets mest hypade skräckisar, nämligen Stephen King's The Mist. För att vinna ska ni göra såsom följer:

  • Skriv ett blogginlägg där du berättar om tävlingen.
  • Länka till tävlingsinlägget.
  • Kommentera detta inlägg och länka till er blogg.
Svara också på frågan:
1. Frank Darabont har också regisserat två andra Stephen King-filmer. Vilka?


Tävlingen slutar den 23 januari.

Read more...

måndag 22 december 2008

TWOFIFTY #05





#5: The Good, The Bad and The Ugly
Regi: Sergio Leone
Skådespelare: Clint Eastwood m.fl
År: 1966
IMDb: 9,0/10





Handling: Sista filmen i trilogin om Clint Eastwoods 'Mannen utan namn'. Den här gången bildar han ett lag tillsammans med två revolvermän för att hämta ett byte på 200,000 dollar, och de har inte tänkt att låta någon, inte ens ett inbördeskrig, att komma i vägen.

Omdöme: Även detta är en film som jag länge dragit mig för att se, eftersom western inte alls är en stor favorit i mina ögon, och också för att jag alltid sett Clint Eastwood som en av de mest överskattade personerna i Hollywood. Tills jag såg Den gode, den onde och den fule. Då förstod jag att han faktiskt är så stor som han är för att han en gång i tiden gjorde riktigt grymma filmer. Och westerns till på köpet. Clintan är ju trots allt mannen som uppfann uttrycket spaghettiwesterns, och han gjorde det med bra.
Kanske var det fel utav mig att se sista filmen i trilogin om Mannen utan namn först, men ingen av de andra filmerna (För en handfull dollar, För några dollar mer) låg med på listan jag bestämt mig för att följa, så jag slog fast att man nog inte var tvungen att se dem för att se denna. Och det var man inte heller, åtminstone inte efter att man lyckats förstå vem fan Clint Eastwood spelade. Mannen utan namn är en klockren karaktär, som man förstår varenda känsla av efter att bara ha spenderat fem minuter tillsammans med honom i rutan.

Sergio Leone är en riktigt duktig regissör och tillsammans med musikgeniet Enio Morricone har de lyckats sätta ihop världens mest störande filmmusik - den gör mig galen när den spelas upp och jag vill slå sönder någonting. Lyckligtvis lägger den sig efter ett tag och återkommer bara några få gånger under filmens gilla gång. Men filmmusiken är inte bara världens mest vanvettiga utan en av filmvärldens mest kända, någonting jag kan förstå, för trots allt är den väldigt minnesvärd. Och tillsammans med det suggestiva introt till filmen gör den ett oförglömligt intryck.

Den gode, den onde och den fule är också fylld med talangfulla birollsskådespelare. Eli Wallach och Lee Van Cleef, som utgör de andra två i filmnamnets trio av brottslingar är riktigt duktiga och lyckas med att göra så att jag stryker ett streck över den galna filmmusiken och lyfter upp filmen ett steg på den stora karriärsstegen igen. Men det som gör att filmen tyvärr inte får en klockren tia av mig är att den är ganska så tarvligt filmad, något som egentligen inte är så konstigt i och med att den dels är ganska gammal och dels att det från början är en riktig jävla B-film, men ibland kan jag ändå inte koncentrera mig då fotot är ganska så skumt, och ljudet är efter. Eftersom filmen är dubbad blir man ännu mer konfunderad i vissa lägen, men det lyckas jag åtminstone släppa. Men tyvärr kan jag inte släppa B-filmsstämpeln jag ger filmen i tidigt läge.

Mitt betyg: 8,1/10
Plats på IMDb: #5
Värd sin placering: Jag hade varit nöjdare med en lägre plats.

Read more...

lördag 20 december 2008

TWOFIFTY #04






#4: Batman - The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Christian Bale m.fl
År: 2008
IMDb: 9,0/10






Handling: Nu har den mörke riddaren bestämt sig: Han ska en gång för alla få ett slut på den organiserade brottsligheten i Gotham City. Till sin hjälp har han polischef Jim Gordon och åklagare Harvey Dent - och de visar sig vara en sällsynt bra brottsbekämpartrio. Men snart stöter de på patrull, då den genialiske mästerskurken Jokern träder in på spelplanen. Han skapar snabbt total anarki i staden och tvingar Batman farligt nära fel sida av lagen.

Omdöme: Ja, okej, att de nya Batman-filmerna skulle bli stora och att alla skulle prata om dem, det förstod jag nog när jag fick reda på att Christian Bale, som är en av mina favoritskådisar för övrigt, skulle ta på sig masken och spela Batman i Batman Begins. Och mycket mer än att alla pratade om den blev det inte för Batman Begins. Det blev några veckor på bio och sen var det borta och man tänkte inte så mycket mer på filmen. Tills. Tills vi fick reda på att det skulle bli en uppföljare. Den skulle heta The Dark Knight och Heath Ledger skulle spela Jokern. Kanske inte så jäkla stort, det enda som diskuterades var om Ledger skulle spela rollen lika bra som Jack Nicholson hade gjort nitton år tidigare.

Men så hände det som inte fick hända. Men som samtidigt var alldeles för bra för filmens bästa eftersom det blev en så fruktansvärt morbid reklamkampanj. Ja, ni förstår själva att jag pratar om Heath Ledgers död. Världens folk grät i kör tillsammans med Michelle Williams.

Heath Ledgers död lade sig som en dimma som snart försvann och accepterades, men nu visste alla om filmen, oavsett om man var fyra år gammal eller hundrafjorton år ung. men det räckte tydligen inte, för nästa grej innan biopremiären var att Morgan Freeman voltade med sin bil och slog sig ordentligt. Jag säger inte att det var avsiktligt, jag säger bara att det är reklam. I vilket fall så klarade sig ju Morgan Freeman och nyheten la sig ganska fort. Men ungefär en vecka senare slog Christian Bale sin mamma och så fick filmen ytterligare lite reklam, eftersom han hamnade i strålkastarljuset ett tag igen.

Jag säger inte att The Dark Knight är en dålig film som ligger på listan bara för att den fått så mycket konstig reklam som vanligtvis filmer inte bör få, men jag säger att det definitivt har någonting med saken att göra. Men visst är filmen bra, musiken är finfin, och skådespelarinsatserna är otroliga, dels från Christian Bale som vuxit in lite i rollen som Batman sedan första filmen, men också av Heath Ledger som gör en riktigt bra tolkning av Jokern, och slår Jack Nicholsons prestation, mest för att han ser så sjukt galen ut i filmen. Så på grund av skådespelarprestationerna av dessa två, plus Morgan Freeman, Michael Caine och Gary Oldman kan jag inte såga den här filmen totalt, men jag kan inte heller påstå att jag skulle vilja att den ska ligga på listan över de tvåhundrafemtio bästa filmerna i världen.

Mitt betyg: 7,5/10
Plats på IMDb: #4
Värd sin placering: Nej, inte på en fläck är jag rädd!

Read more...

torsdag 18 december 2008

TWOFIFTY #03




#3:
The Godfather II
Regi: Francis Ford Coppola
Skådespelare: Al Pacino m.fl
År: 1972
IMDb: 9,0/10






Handling: Så följer då här fortsättningen av berättelsen om familjen Corleone, och nu kretsar allt kring det nya överhuvudet Michael Corleone (Al Pacino), som måste se till att familjen klarar sig. Parallellt visas historien om hur hans far, Vito, kommer till Amerika, skaffar familj och försörjer sig genom maffiaverksamhet.

Omdöme: Det finns väldigt många filmkännare som tycker att andra filmen i trilogin om familjen Corleone är den bästa av de tre, men jag får nog tyvärr hålla med IMDb:s lista och ranka första filmen högre än den här. Även fast Al Pacino är en av mina absoluta favoritskådisar och Robert de Niro gör en fantastiskt tolkning av en ung Don Vito Corleone så finns där någonting som saknas hela tiden, någonting som är väldigt svårt att sätta fingret på.
Kanske är det bara så att jag tycker om första filmen för mycket för att uppskatta den här där inte Marlon Brando är med och förgyller filmen med sin fantastiska rolltolkning, eller så är det kanske bara så att handlingen är svagare i tvåan, vilket den faktiskt är.



Musiken är absolut lika stark som i första filmen, den där tunga, sorgsamma valsmusiken som ligger som en tjock persisk matta över mitt medvetande, och fotot är till och med bättre än i första filmen, där ju faktiskt fotot var ganska så rörigt och svårt att hålla reda på i slutet. och som sagt är skådespeleriet av allra högsta klass, så varför jag tvekar på att detta är bättre än ettan är svårt att veta riktigt. Möjligtvis är det bara så att jag saknar Marlon Brando och hans tolkning av Don Vito Corleone alldeles för mycket för att kunna uppskatta filmen lika mycket. Var är de fantastiska framviskningarna av 'I'm gonna give him an offer he just can't refuse'? Var är de stoppade kinderna och den hesa rösten? Saknaden efter Marlon Brando är enorm i Gudfadern två, så är det bara.

Mitt betyg: 8,2/10
Plats på IMDb: #3
Värd sin placering: Nej, tyvärr!

Read more...

onsdag 17 december 2008

TWOFIFTY #02



#2: The Godfather
Regi: Francis Ford Coppola
Skådespelare: Marlon Brando m.fl
År: 1972
IMDb: 9,1/10




Handling:
Coppolas klassiska filmatisering av Mario Puzos roman om en maffiafamilj i new york.
I centrum står Don Corleone, Gudfadern, men också hans söner bistår honom vid det intrikata maktspel som pågår mellan Corleone och de andra familjerna i området.

Omdöme: Så har vi då kommit till Gudfadern, filmernas film. I alla fall om man ska gå efter vad alla filmexperter och 'proffs' säger när man förhör dem om filmkonsten förr och nu.
Men så djupa tycker jag inte att vi ska bli här, då blir det allt för svårt att hänga med i svängarna.
Jag undvek länge gudfadern, varför vet jag inte, men jag tror bara att jag hade en känsla av att jag absolut inte skulle gilla den, och ville därför inte se den, eftersom jag redan 'visste' att jag inte skulle tycka om den.
Men så kom vändningen, som en blixt från klarblå sky fick jag se den, den bara låg där i realådan när jag tog en av mina årliga svängar ner till den stora staden i väst för att handla film. Gudfadern-boxen. Alla tre filmer för 149 kronor, och en snygg låda på köpet. Det var som om någon bara ville att jag skulle se filmen, att jag skulle öppna mina ögon för Coppolas gangstervärld. Och det gjorde jag också.

På väg hem från Göteborg satt så jag och en annan filmtokig vän till mig och diskuterade vilka filmer vi hade köpt och när vi skulle se dem och varför, och vi kom snabbt överens om att eftersom ingen av oss hade sett Gudfadern, och eftersom ingen av oss trodde att den faktiskt skulle vara bra, så skulle vi se den redan när vi kom hem.
Sagt och gjort, vi steg av tåget, tog bilen hem och satte i filmen i DVD-läsaren. Skeptiska som vi var satt vi och pratade lite och dissade inledningen av filmen rätt rejält, men efter tio minuter märkte vi båda att vi hade tystnat och bara följde filmen. Vi hade haft helt fel när vi dissat filmen så länge, och att äntligen få se den var en upplevelse som knappt går att beskrivas med ord. Gudfadern är inte min favoritfilm, det kan jag inte påstå, men däremot är det en film som har allt, en film som inte går att ogilla, hur mycket man än försöker.

Skådespelarinsatserna av Marlon Brando och Al Pacino, som har huvudrollerna i filmen, är helt fantastiska, och någonstans efter en halvtimme ungefär, så blir de Don Vito och Michael Corleone för mig. De är inga skådespelare längre, Gudfadern blir en dokumentärfilm. En oerhört rå sådan. Jag har visserligen inte läst Mario Puzos bok som ligger till grund för denna film, men jag hoppas däremot att Puzo har sett filmen. Jag tror att han skulle vara oerhört stolt.
Musiken är oförglömlig och fotot är bara bra, om än lite rörigt i slutet, då man får sitta på helspänn för att hänga med.

Allt som allt kan jag väl säga att inte heller Gudfadern är min absoluta favoritfilm, men det är en helt strålande film som inte går att tycka illa om hur gärna man än vill göra det, och, utav de filmerna på listan jag nu följer som jag hittills sett (inte bara de två jag recenserat), en av mina favoriter.

Mitt betyg: 9,3/10
Plats på IMDb: #2
Värd sin placering: Ja!

Read more...

måndag 15 december 2008

TWOFIFTY #01




#1:
The Shawshank Redemption
Regi: Frank Darabont
Skådespelare: Tim Robbins m.fl.
År: 1994
IMDb: 9,1/10





Handling: Andy Dufresne är banktjänstemannen som oskyldigt blivit dömd till livstids fängelse för mordet på sin hustru och hennes älskare.
För att lindra sin fängelsevistelse använder Andy sin utbildning som revisor åt den sadistiske fängelsedirektören Norton.
Dagar blir till veckor och veckor förvandlas till år, allt medan Andy försöker bevara en civiliserad stämning även innanför de hårda murarna.

Omdöme: I många år har jag varit ett väldigt stort fan av Stephen King, och han har verkligen satt spår i min uppväxt med sina böcker som sträcker sig från den läskigaste rysare till fängelseskildringar.
Men vad det gäller filmatiserade böcker av denne skräckens mästare, går de lyckade att räkna på ena handens fingrar. Där finns The Shining, Misery, Needfull Things och The Green Mile. och The Shawshank Redemtion såklart.
Tim Robbins och Morgan Freeman gör väldigt bra ifrån sig i filmens huvudroller, och Frank Darabont, som suttit i registolen i ytterligare två King-filmer, verkar ha haft god hand om manuset och skådespelarna när han gjort denna film till vad den är.
Att man guidas vidare i filmen av Morgan Freemans lugna, mörka berättarröst gör inte det hela sämre. Han har en oerhört behaglig röst som vaggar in en i sagans eller i detta fall filmens värld.
Jag har sett denna film ett otal gånger, första gången för ett par år sedan, bara i hopp om att bli lagom underhållen en riktigt sömnlös natt, men jag blev mer än så.
Jag blev alldeles gripen och fastlåst i filmen, och jag vågade inte ens gå och pissa eftersom jag var rädd att tappa det minsta av storyn och gå miste av extasupplevelsen jag dittills hade fått av filmen.
Värt att nämna är väl dock att jag ofta blir totalt paralyserad av filmer jag tycker är bra, så kanske är det inte så positivt som det vill till att låta när jag skriver sådär.



Filmens rollbesättning är som sagt klockren, och den hade inte gått att få till bättre än så den ser ut i filmen. En vän till mig frågade om jag trodde att filmen skulle blivit lika bra om man hade gjort den idag och tillsatt Leonardo DiCaprio och Jamie Foxx i huvudrollerna, men nej, det hade absolut inte gått, i alla fall inte bra.
Filmen är välspelad ut i minsta biroll. Bob Gunton som spelar fängelsedirektör gör det med väldig inlevelse, då han försöker smila och ställa sig in hos sina fångar för att få dem att tro att han är deras vän, men samtidigt hugger dem i nacken när de vänder ryggen till, och han lyckas få mig att hata honom ända ut i fingerspetsarna, även fast det är ganska synd om hans karaktär, något man förstår när man sett hela filmen.

Slutplädering då. Filmen är en riktig upplevelse att se, speciellt för mig som har läst novellen som filmen baseras på (finns med i boken Sommardåd av Stephen King), och skådespeleri, regijobb, manus och musik är strålande.
Nu har jag hyllat den här filmen nog. För enligt mig är det trots allt långt ifrån världens bästa film.
För mig är det fotot som tar ner filmen en bit på jorden. I vissa scener är det till och med ganska tarvligt filmat, och det gör mig lite ledsen, eftersom det i övrigt är en sådan otrolig film.

Mitt betyg: 8,5/10
Plats på IMDb: #1
Värd sin placering: Nja, hellre någon annanstans på TOP10.

Read more...

söndag 14 december 2008

DAGEN EFTER-KULTUR

Ja vad gör man egentligen för att glömma bort den hotande bakfyllan litegrann? Hur ska man slappna av när man har tvåhundra liter snaps och en tequila i blodet som bara vill hämnas? Gårdagen ligger alldeles för nära i det lilla minnet man har kvar och egentligen skulle man bara vilja lägga sig i sängen och dö ett tag. Vad göra?
Mitt allra heligaste tips till att glömma bort bakfyllan är att gå in och titta på Philip Olssons videobloggar och kortfilmer han har knepat ihop under en till synes alldeles för tråkig gymnasieperiod i Mjölby. Åtminstone jag tittar, njuter och funderar på vad som egentligen har pågått i hans twisted mind from hell. Kolla här bara.

EDIT: När jag gick in på sidan idag märkte jag att han har stängt ner sidan för all framtid. Katastrof! Jag ser det som min uppgift att posta allt han gjort här på min blogg istället. Sen får han säga exakt vad han vill!

Philip Olsson - Skolvakterna (del 1)


Philip Olsson - Skolvakterna (del 2)

Read more...

torsdag 11 december 2008

MIN DAG SO FAR.

Det verkar ju jättepopulärt att skriva om sina dagar i genomgående ointressanta inlägg här på internet. Jag tänker då först och främst på Blondinbella, Kenza och alla andra bloggar som ligger tio i topp på den svenska blogglistan för tillfället.
Dom är bara sååå bra, för de kan verkligen skriva om sin dag som genomsvensk mellanmjölksfjortis på ett sååå bra sätt. Helt fantastiskt vad de här vackra, underbara människorna förgyller gräset de går på, marken de står på och luften de andas. Jag vill ha dom, jag vill älska dom, jag vill vara som dom.
Ironi, vad är det?

Min dag började som alla andra dagar. 'Good Day Sunshine' med The Beatles på hög volym från min mobils alarmfunktion. Upp ur sängen, på med datorn, Killers ur högtalarna, in på toaletten, kamma till sig, ta en banan, iväg till skolan. So far, so fuckin' interesting. Jag dööör, bara.
Sätta sig vid datorn, dega, klippa lite på dokumentären jag håller på med. Fika, knäckebrödssmörgås med ost, note that. Sätta sig vid datorn, dega, klippa lite på dokumentären jag håller på med, spela lite spel, döda lite tid, mobba Johan lite, rätta hans stavningsmissar, döda lite tid, spela lite spel, klippa lite på dokumentären jag håller på med.
Lunch. Fish and chips med stark chilisås och remouladsås. Gott gott. Tillbaka till skolan. Döda lite tid, spela lite spel, klippa lite på dokumentären jag håller på med. Blogga lite, spela lite spel, döda lite tid, rätta Johans stavningsmissar.
Träna. Lyfta lite vikter, döda lite tid, cykla litegrann, prata lite skit. Tillbaka till skolan. Döda lite tid, blogga litegrann, duscha, äta lite ravioli. Film.

Sådär ja, give me my fucking money!

Read more...

  © Blogger templates The Professional Template by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP