TWOFIFTY #01

#1: The Shawshank Redemption
Regi: Frank Darabont
Skådespelare: Tim Robbins m.fl.
År: 1994
IMDb: 9,1/10





Handling: Andy Dufresne är banktjänstemannen som oskyldigt blivit dömd till livstids fängelse för mordet på sin hustru och hennes älskare.
För att lindra sin fängelsevistelse använder Andy sin utbildning som revisor åt den sadistiske fängelsedirektören Norton.
Dagar blir till veckor och veckor förvandlas till år, allt medan Andy försöker bevara en civiliserad stämning även innanför de hårda murarna.

Omdöme: I många år har jag varit ett väldigt stort fan av Stephen King, och han har verkligen satt spår i min uppväxt med sina böcker som sträcker sig från den läskigaste rysare till fängelseskildringar.
Men vad det gäller filmatiserade böcker av denne skräckens mästare, går de lyckade att räkna på ena handens fingrar. Där finns The Shining, Misery, Needfull Things och The Green Mile. och The Shawshank Redemtion såklart.
Tim Robbins och Morgan Freeman gör väldigt bra ifrån sig i filmens huvudroller, och Frank Darabont, som suttit i registolen i ytterligare två King-filmer, verkar ha haft god hand om manuset och skådespelarna när han gjort denna film till vad den är.
Att man guidas vidare i filmen av Morgan Freemans lugna, mörka berättarröst gör inte det hela sämre. Han har en oerhört behaglig röst som vaggar in en i sagans eller i detta fall filmens värld.
Jag har sett denna film ett otal gånger, första gången för ett par år sedan, bara i hopp om att bli lagom underhållen en riktigt sömnlös natt, men jag blev mer än så.
Jag blev alldeles gripen och fastlåst i filmen, och jag vågade inte ens gå och pissa eftersom jag var rädd att tappa det minsta av storyn och gå miste av extasupplevelsen jag dittills hade fått av filmen.
Värt att nämna är väl dock att jag ofta blir totalt paralyserad av filmer jag tycker är bra, så kanske är det inte så positivt som det vill till att låta när jag skriver sådär.



Filmens rollbesättning är som sagt klockren, och den hade inte gått att få till bättre än så den ser ut i filmen. En vän till mig frågade om jag trodde att filmen skulle blivit lika bra om man hade gjort den idag och tillsatt Leonardo DiCaprio och Jamie Foxx i huvudrollerna, men nej, det hade absolut inte gått, i alla fall inte bra.
Filmen är välspelad ut i minsta biroll. Bob Gunton som spelar fängelsedirektör gör det med väldig inlevelse, då han försöker smila och ställa sig in hos sina fångar för att få dem att tro att han är deras vän, men samtidigt hugger dem i nacken när de vänder ryggen till, och han lyckas få mig att hata honom ända ut i fingerspetsarna, även fast det är ganska synd om hans karaktär, något man förstår när man sett hela filmen.

Slutplädering då. Filmen är en riktig upplevelse att se, speciellt för mig som har läst novellen som filmen baseras på (finns med i boken Sommardåd av Stephen King), och skådespeleri, regijobb, manus och musik är strålande.
Nu har jag hyllat den här filmen nog. För enligt mig är det trots allt långt ifrån världens bästa film.
För mig är det fotot som tar ner filmen en bit på jorden. I vissa scener är det till och med ganska tarvligt filmat, och det gör mig lite ledsen, eftersom det i övrigt är en sådan otrolig film.

Mitt betyg: 8,5/10
Plats på IMDb: #1
Värd sin placering: Nja, hellre någon annanstans på TOP10.