TWOFIFTY #02

#2: The Godfather
Regi: Francis Ford Coppola
Skådespelare: Marlon Brando m.fl
År: 1972
IMDb: 9,1/10




Handling: Coppolas klassiska filmatisering av Mario Puzos roman om en maffiafamilj i new york.
I centrum står Don Corleone, Gudfadern, men också hans söner bistår honom vid det intrikata maktspel som pågår mellan Corleone och de andra familjerna i området.

Omdöme: Så har vi då kommit till Gudfadern, filmernas film. I alla fall om man ska gå efter vad alla filmexperter och 'proffs' säger när man förhör dem om filmkonsten förr och nu.
Men så djupa tycker jag inte att vi ska bli här, då blir det allt för svårt att hänga med i svängarna.
Jag undvek länge gudfadern, varför vet jag inte, men jag tror bara att jag hade en känsla av att jag absolut inte skulle gilla den, och ville därför inte se den, eftersom jag redan 'visste' att jag inte skulle tycka om den.
Men så kom vändningen, som en blixt från klarblå sky fick jag se den, den bara låg där i realådan när jag tog en av mina årliga svängar ner till den stora staden i väst för att handla film. Gudfadern-boxen. Alla tre filmer för 149 kronor, och en snygg låda på köpet. Det var som om någon bara ville att jag skulle se filmen, att jag skulle öppna mina ögon för Coppolas gangstervärld. Och det gjorde jag också.

På väg hem från Göteborg satt så jag och en annan filmtokig vän till mig och diskuterade vilka filmer vi hade köpt och när vi skulle se dem och varför, och vi kom snabbt överens om att eftersom ingen av oss hade sett Gudfadern, och eftersom ingen av oss trodde att den faktiskt skulle vara bra, så skulle vi se den redan när vi kom hem.
Sagt och gjort, vi steg av tåget, tog bilen hem och satte i filmen i DVD-läsaren. Skeptiska som vi var satt vi och pratade lite och dissade inledningen av filmen rätt rejält, men efter tio minuter märkte vi båda att vi hade tystnat och bara följde filmen. Vi hade haft helt fel när vi dissat filmen så länge, och att äntligen få se den var en upplevelse som knappt går att beskrivas med ord. Gudfadern är inte min favoritfilm, det kan jag inte påstå, men däremot är det en film som har allt, en film som inte går att ogilla, hur mycket man än försöker.

Skådespelarinsatserna av Marlon Brando och Al Pacino, som har huvudrollerna i filmen, är helt fantastiska, och någonstans efter en halvtimme ungefär, så blir de Don Vito och Michael Corleone för mig. De är inga skådespelare längre, Gudfadern blir en dokumentärfilm. En oerhört rå sådan. Jag har visserligen inte läst Mario Puzos bok som ligger till grund för denna film, men jag hoppas däremot att Puzo har sett filmen. Jag tror att han skulle vara oerhört stolt.
Musiken är oförglömlig och fotot är bara bra, om än lite rörigt i slutet, då man får sitta på helspänn för att hänga med.

Allt som allt kan jag väl säga att inte heller Gudfadern är min absoluta favoritfilm, men det är en helt strålande film som inte går att tycka illa om hur gärna man än vill göra det, och, utav de filmerna på listan jag nu följer som jag hittills sett (inte bara de två jag recenserat), en av mina favoriter.

Mitt betyg: 9,3/10
Plats på IMDb: #2
Värd sin placering: Ja!