Den här veckan tänkte jag dela med mig av ett album från ett ganska litet band, men ack så bra!
Det gäller Grayson Capps från den stora staden USA. En man med en fantastisk röst och ett underbart gitarrspel som har gjort några av de bästa countryalbumen på mycket länge.
Grayson Capps - If You Knew My Name
Lyssna särskilt på låtarna A Love Song for Bobby Long, Washboard Lisa och Lorraine's Song. Det är mina favoriter och jag hoppas att ni tycker om dem också.
Nej, kära vänner. Det gick inte.
Jag gjorde ett försök, men http://kulturfascist.se gick i graven fortare än mina vänner kan säga "Erik, borde inte du fortsätta blogga snart?".
Så jag börjar kanske här igen, om det är någon som har intresse av den här bloggen fortfarande.
I så fall kommer ett par nyheter dyka upp på bloggen:
* Färre svartmarkerade och kursiva ord (?).
* Veckans spellista - Spotify sprider sig.
* Ölrecensioner - Det är förbannat gott med öl!
* Bättre filmrecensioner, både IMDB250 och andra.
Vad tycks om det?
Med risk för att låta gnällig så går det fan inte lätt att skriva i min blogg just nu. Har ni någonsin upplevt det där med att en nisch som man tycker är jävligt intressant helt plötsligt bara känns som en börda att följa upp och man tröttnar? Det är vad jag upplever med min blogg just nu. Det händer galet mycket som kan kopplas till kultur-temat, men inte fan skriver jag om det. Nej, jag försöker istället komma på någonting som ingen annan skriver om och i strävan efter det dör bloggandet ut. Tråkigt, men så är det, och det har nog alla bloggare känt någon gång.
Read more...
Eftersom jag inte har något vettigt att blogga om förrän jag kommer hem till Vänersborg senare i eftermiddag så tänkte jag så länge dela med mig av min Spotify-spellista med artister som kommer till Hultsfred, för att ni ska bli peppade att åka dit.
Jag har hittat en brist i allas vår favoritmötesplats, Facebook!
Vem kunde tro att detta fanns att finna. Det kom som en chock för mig.
Nej, men skämt åsido, det här är ganska dåligt ändå, speciellt för de som, till skillnad från mig, är ruskigt populära på Facebook.
Bristen handlar om att man endast kan få nittioåtta (98) nya notifications visade för sig i funktionen i nedre högra hörnet. Efter det blockas alla inkommande notifications. Är det inte en skam, så säg?
Däremot kan man tydligen få hur många irriterande inbjudningar som helst till de mest meningslösa och idiotiska funktioner och grupper man kan bli medlem i på Facebook.
Se där ja, två inlägg i rad igen. Vissa dagar känner jag mig mer sugen på att blogga än andra, det går inte att hjälpa.
Här är två klipp på skådespelare som borde stannat hemma den dagen det var casting till filmerna de är med i. Hur de fick rollerna är en fråga jag ställt mig länge. Kan kanske ni hjälpa mig med frågan?
Edarem heter mannen som får mig att bli glad en kväll som denna.
Nu kanske jag orkar avsluta boken jag läser som skolarbete för tillfället.
Kanske inte, men det blir en senare fråga. Njut här så länge.
Eftersom jag inte bloggat på speciellt länge försöker jag göra bra ifrån mig åtminstone idag. Saker ser annorlunda ut när du rökt på än annars. Det är härmed bevisat.
Jag har ibland funderat på att flytta till USA. Fast vid närmare eftertanke kanske jag skiter i det. Det beror på om jag vill dö av kolesterolshock innan jag fyller tjugofem.
Idag har jag lyckats hinna med att se två filmer, något som inte händer så ofta längre. Men det ska det bli ändring på.
Det blev två filmer i två helt skilda kategorier, men jag slänger ändå in tipset i samma inlägg här på bloggen. Det känns bäst så.
MAGDALENASYSTRARNA
En helt underbar film om ett starkt ämne. Handlar om kvinnofängelsena kallade Magdalena-kloster, som under hela nittonhundratalet fanns utspridda över Irland. Dit sände man katolska flickor som inte varit gudfruktiga nog. De fick arbeta och blev hårt bestraffade för sina felsteg. Det sista klostret stängdes 1996. Filmen är alltså baserad på en verklig händelse. Varning för att detta är en väldigt deprimerande film, men med ett ack så tårdrypande, vackert slut.
LANGE FLATE BALLER
En norsk komedi om sex vänner från en bilverkstad som beslutar sig för att åka till VM i fotboll i Tyskland 2006. Utan fruar. Allt som kan gå fel går fel på vägen ner men det är en vansinnigt rolig film om vänskap, sprit, brudar och alla livets små missöden. Rekommenderas till alla sporttokiga människor i hela världen. Bli inte bortskrämda av att den är på norska, för då kommer ni missa en fantastisk komedi.
Så till sist ytterligare ett litet tips. Från och med nästa vecka kan ni hålla ögonen på bloggen, får då kommer den antagligen börja uppdateras lite mer frekvent än vad ni blivit vana med det senaste.
Onsdag kväll. En tidigare rökfylld lokal luktar svagt av mannasvett och starka parfymer. Tidelaget sitter redo med papper på bord och penna i hand. Det är hög tid för strid. Det är music-quiz!
Efter starka kunskaper om Jean-Michael Jarre, Eric Carmen, Stereo MC's och Spin Doctors står de som vinnare med ett halv poängs marginal efter att ha slagits i en otroligt blodig kamp på liv och död.
Vinsten blir 400 riksdaler som ska spenderas nästa vecka. Booze!
Johanna ler med check i hand och säger 'Music-quiz, pff. Mitt mellannamn'.Så har underverket äntligen skett! Vi har fått Espresso House mindre än en och en halv mil från där jag bor. Jättetrevlig personal, fin miljö, fantastiskt kaffe och världens bästa fik!
Tack för att ni finns, Guds rike på jorden!
Inte nog med att de inte täcker hela Nöjessverige. De är dessutom riktigt, riktigt sega. Det märkte jag idag i och med den här artikeln.
Låt den rätte komma in har legat på IMDb:s lista i ungefär tre månader.
Jag är här igen. Och jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på ett jävla tag, big no no! För jag har bestämt mig för en sak. Detta ska bli en blogg till min förnöjelse och inte er. Jag skriver när jag känner för det och ni får läsa om ni vill, annars behöver ni inte göra det.
Tyvärr, men så här får det vara. För min lust för att blogga kommer och går som den vill, och det kan jag inte göra någonting åt. Jag tänker inte sitta här och skriva bara för att de eventuella läsare jag har ska ha något att läsa, utan det får komma när jag själv känner att jag vill skriva.
Så från och med nu kommer det säkerligen ibland gå flera veckor innan jag uppdaterar bloggen igen. Så får ni återkomma hit om ni själva vill.
Det tog inte lång tid.
Att stoppa fildelare går inte, så är det bara.
Nu kommer nämligen Oneswarm, ett nytt sätt att skydda sin identitet när man surfar på internet och laddar ner filer.
Jag skriver mer om det snart, men kom ihåg var ni läste om det först!
Idag visade Hultsfredsfestivalen att de är Sveriges bästa festival och alltid kommer att vara det!
Visserligen så är festivalen ganska riktad mot en viss musikstil i år, men det skiter jag i, det är ändå en sjukt bra uppställning av band!
KINGS OF LEON
THÅSTRÖM
Det är något alldeles speciellt med att vara på Hultsfredsfestivalen.
Jag har varit på många andra festivaler, men ingen annanstans har jag fått uppleva så eufori som när jag är här på den småländska landsbygden tillsammans med alla fantastiska människor.
Många personer säger att det stinker, att det är skräpigt, onyttigt, snuskigt, farligt och så vidare och så vidare, men det är ingenting jag upplever när jag är här. Det jag upplever är ren och skär glädje. Glädje och kärlek. Det är helt fantastiskt.
Som när jag vaknade i mitt tält imorse till exempel. Man ligger och drar sig litegrann - mjukar upp lederna från nattens vansinnesdans, innan man fräschar upp sig lite och drar upp tältdragkedjan. Det första som möter min blick är tio glada, halvfulla människor från mitt camp. De sitter i sina stolar i solglasögon med en öl i handen och stereon i mitten pumpar ut vårt ljuvliga blandband.
Are we human... Or are we dancers... We're not living in America... Åh du sprang så fort du kunde för att hinna få ett lyft igen... You are my sweetest downfall...
Vi är så jäkla peppade inför den här festivalen. Idag är det första dagen och The Killers spelar ikväll. Det har jag sett fram emot sen bandet släpptes. Fan det är ju över ett halvår sen nu. Jag vet inte hur mycket jag har lyssnat sönder deras låtar, men jag är grymt peppad inför spelningen. Brandon Flowers är en sjukt grym frontman. Det ska bli najs.
Men nu måste jag sluta skriva och börja supa. Mina kompisar på The Peace Camp börjar dessutom titta lite surt på mig för att jag bara sitter med min iPhone och bloggar istället för att dansa och vara lycklig med dom. Jag förstår det! Nu ska här The Killers-peppa!
ETT PAR BEVIS PÅ ATT HULTSFRED 09 ÄGER!
Jag har länge varit sugen på att tatuera mig, men jag vet att min far är emot så kallade gaddningar, och jag kan förstå honom i det. Det man sedan har att välja på är ju nämligen att antingen ha tatueringen hela livet, eller att ha ett ganska så fult ärr om man tröttnar på tatueringen och vill ta bort den.
De senaste månaderna har jag funderat på att tatuera in en kolibri någonstans, eftersom det är ett av guds underverk och ett oförståeligt mirakel. Kolibrins hjärta slår tusen slag i minuten, dess vingar slår 20 gånger i sekunden, det är den enda fågeln som kan flyga baklänges och dessutom har man, genom att titta på kolibrin på ultrarapidfilm, kunnat se att den rör sina vingar i åttor, alltså inte bara upp och ner. Åttan står i sin tur för oändligheten. Fantastiskt.
Vad tycker ni?
...seg.
Det säger jag bara för att jag inte uppdaterat bloggen speciellt mycket det senaste, fast jag har lovat både mig själv och mina läsare att göra det. Jag har lovat recensioner på massor av filmer som jag inte recenserat än. Det är lite märkligt gjort av mig. Lite elakt mot de som faktiskt läser min blogg regelbundet.
Och jag har egentligen ingen bra ursäkt för att jag inte uppdaterat speciellt mycket. Jag kan bara be om att ni ska acceptera min dåliga ursäkt och lova att någon gång i framtiden kommer det komma en recension både på De Sju Samurajerna och Män Som Hatar Kvinnor, som jag såg på bio i fredags.
Ibland hatar jag mig själv. Som när jag ställer klockan för att kunna gå upp och se den största händelsen varje år för mig som cineast. Och vaknar kvart i sex och slår på TV:n. Och får se eftertexterna rulla. Jag blir så satans trött på mig själv. Oscarsgalan är ju nästan det viktigaste som händer varje år. Men det är roligt att jobba i alla fall. Det är skönt.
Heath Ledger vann en Oscar. Big surprise.
Vad jag inte förstår är Aftonbladets kåthet på honom. Visserligen är han den första som får en Oscar postumt (efter sin död), men inte den mest spektakulära.
EDIT: Skojade bara. Peter Finch glömde jag. Han fick en Oscar postumt för filmen Network 1976. My misstake!
TIDNINGAR OM OSCARSGALAN:
Aftonbladet - Ledger fick en Oscar
Aftonbladet - Här är vinnarna
Aftonbladet - Lista över vinnarna
Aftonbladet - Intim stämning på Oscars-galan
Expressen - Mirandas filmblogg
Expressen - Dottern får Ledgers Oscar
SvD - Guldroller
DN - Stjärntätt på Oscarsgalan
Jag jobbar på Sverige Radio just nu och här cirkulerar det två stora nyheter som täcker åtminstone sjuttio procent av Sveriges press just för tillfället. Den ena är naturligtvis SAAB, där de olika ståndpunkterna och händelserna svänger fram och tillbaka värre än en slänggunga på valfritt nöjesfält i vårt avlånga land. I det ena vill GM ha fem miljarder av Sverige för att fortsätta driva SAAB, i det andra vägrar Maud Olofsson detta. I det ena ska Sverige rekonstruera SAAB så att de kan börja tillverka vindkraftverk istället, och det senaste jag hörde imorse var att det gick ett rykte på SAABs fabrik om att KIA hade erbjudit GM ett bud på en dollar för SAAB, men GM tackat nej. Det kostar några miljarder att lägga ner en så stor verksamhet så de hade tjänat på det, men antagligen var det för förnedrande att tacka jag till.
Den andra stora nyheten är The Pirate Bay-rättegången, som jag utgår från att ingen som surfat på nätet den senaste veckan har missat. TPB har blivit stämda på 117 000 000 kronor av diverse multimediaföretag, samt riskerar att få fängelse i upp till två år på grund av brott mot upphovsrättslagen.
Jag sitter nu och lyssnar live på rättegången och kan bara komma fram till en enda sak. Åklagaren som just nu förhör Peter Sunde är en jävla klåpare. Jag har suttit och lyssnat på rättegången sen klockan nio imorse när den drog igång, och än så länge har han inte ställt en enda relevant fråga till Sunde. Just nu förhör han honom om sökfunktionalitet och The Video Bay, vilket inte rättegången vilar på för fem öre.
Katastrof. Fast bra för fildelarna, och det är ju bra. Host.
TIDNINGAR OM RÄTTEGÅNGEN:
DN: Dag fyra
DN: Dag fem
DN: Pirate Bay-åtalad tog poängseger
Aftonbladet: Förhöret med de åtalade fortsätter
Aftonbladet: Dag fyra av rättegången
Aftonbladet: Så slår fildelningen mot små skivbolag
Nu jävlar i min lilla låda!
Jag har varit så fruktansvärt dålig på att blogga under de två veckor som har gått så man skulle kunna tro att jag kanske ramlat ner för en stege på ett företag i Skåpafors och ligger på Sahlgrenska, men nej, det är inte jag, det är en annan man, och det är det jag nu jobbar med när jag sitter här på Sveriges Radio och planerar sändningen som ska gå av stapeln om fyrtiotvå minuter.
Och det är också anledningen till att jag inte bloggat så mycket denna vecka. Jag har jobbat, tro det eller ej. Först hos min bror på hans internetbutik Speed Equipment, där jag pysslat med designen och lagt in fler produkter, och nu på P4 Väst där jag sänder och tillverkar nyheter.
Min bror har gått om mig när det gäller TWOFIFTY-projektet. Han recenserade för några dagar sedan nämligen De Sju Samurajerna som är nästa film på listan för mig. Anledningen till att recensionen inte kommit på den är helt enkelt för att jag inte kommer ihåg vad jag tyckte om den eftersom det var säkert tre år sen jag såg filmen, och att jag inte hunnit se om denna mastodont med en längd på över tre timmar. Men jag lovar att jag ska försöka få till det till åtminstone på onsdag. Tills dess får ni läsa andra bloggar.
Jag har äntligen skaffat mig min största dröm, nämligen en iPhone och jag är så grymt nöjd med den. Så bestämde jag mig för att se om det fanns något program till den som jag kunde blogga med, och guess what! Det fanns det. Så det här inlägget har inget kulturellt värde what so ever, utan är bara till för att kolla så att det verkligen fungerar som det ska.
Jag passar härmed också på att ursäkta mig ytterligare en gång för att jag inte bloggat så mycket den här veckan! Jag kommer att återkomma så fort jag får ro att koncentrera mig på bloggandet igen, det är ett löfte.
Eller som Barney i How I Met Your Mother skulle ha sagt: "True story".
Ja som ni förhoppningsvis har märkt har jag faktiskt inte lyckats uppdatera min blogg en enda gång den här veckan. Antingen tycker ni det är skönt eller inte lika skönt, men jag tänkte ändå posta en liten ursäkt här till dem som faktiskt (note to myself: jag missbrukar ordet 'faktiskt', det borde jag lägga av med) läser min blogg på en regelbunden basis.
Den här veckan har varit kaosartad och tumultaktig. Jag slutade skolan utan någon som helst hum om vad jag skulle göra under praktiken. Det kändes inte så jävla safe, och när måndagen kom fick jag ett rejält sammanbrott med anledning av detta. Jag mådde skit helt enkelt. Taltidningen som jag skulle in på i Jönköping lät mig bara jobba varannan vecka, vilket var piss eftersom jag verkligen inte pallade att pendla 33 mil varje dag, och den sista P4-stationen hade sagt nej till en åttaveckors praktikperiod. Dessutom fick jag betala tvåhundra spänn i bokböter när jag skulle låna böcker på biblioteket, eftersom jag hade missat sista inlämningsdatum på ett par böcker för två och ett halvt år sedan. How low can you go, liksom.
JAG KAN TYVÄRR INTE LÅNA UT NÅGRA BÖCKER TILL DIG FÖRRÄN DU HAR BETALT DIN SKULD. OCH ETT NYTT BIBLIOTEKSKORT FÖR 20 KRONOR.
FREEZE-THE-PICTURE-HIGHFIVE!
INBILLNINGSSJUKA, ERIK. OM DET INTE VARIT DET HADE DU HUKAT ÖVER TOALETTEN FÖR LÄNGESEN, TRO MIG!
Jag har alltid varit en av de där som alltid håller på fel film när Oscarsgalan går av stapeln. Det måste ni ha i åtanke nu när jag går igenom hur jag tycker att priserna Bästa Film och Bästa Regi ska fördelas.
MILK
Jag har tänkt mer och mer på denna film sen jag såg den och kommit på att historien och filmen inte tilltalade mig särskilt mycket. Jag vet inte varför riktigt. Jag brukar verkligen gilla filmer om verkliga händelser och det är ju just en sån här film. Men Sean Penn är fantastisk och borde vara en av favoriterna till en Oscar för sin huvudroll, även fast jag inte sett alla filmerna i den kategorin än.
BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV
Benjamin Button kommer att vinna en Oscar för bästa film ifall de vill ge den till en episk konstorgasm som innehåller många bra ingredienser. Jag tycker personligen att den kan få vinna ett par Oscars av de tretton den är nominerad till, men i min bok är det inte tillräckligt för att vinna för bästa film. Möjligen bästa regi eftersom David Fincher har gjort ett jättejobb.
SLUMDOG MILLIONAIRE
Jag har ju under hela det här projektet kallat den här filmen för underdog, eftersom den inte har några stora skådespelare, ingen superbudget och därför att ingen hört talas om filmen förrän för någon månad sen, men det verkar inte längre som att filmen är underdog. Den har vunnit många stora priser på filmfestivaler runt om i världen och bör inte räknas bort på Oscarsgalan. Det är en fin film om kärlek och om att lyckas, och jag fäller några tårar, men mer än så blir det inte. Det finns nämligen bättre filmer nominerade i år.
FROST/NIXON
Det är nu det blir svårt. Nu är mina två favoritfilmer kvar att utvärdera och jag vet ärligt talat inte vilken jag vill ska vinna en Oscar för bästa film. Frost/Nixon är ett mästerverk vad det gäller en verklig händelse och man har verkligen lyckats att framställa Frank Langella som en mäktig man och han gör Nixon helt fantastiskt. Detta är mannen som kanske kan stjäla Sean Penns staty för bästa manliga huvudroll. Och som sagt har den, enligt mig, en stor chans till den mest ärofyllda av alla statyer också. Kanske de två mest ärofyllda.
THE READER
Och det är då denna film som enligt mig kan ställa till det för Frost/Nixon. Detta är en underbar berättelse som fångar upp mig och kastar mig mot marken. För att fånga upp mig igen. Det är en förbjuden saga som blir sanning framför mina ögon. Och skådespeleriet från Kate Winslet och Ralph Fiennes är makalöst bra. Samspelet mellan fröken Winslet och David Kross tar också ett hårt tag om mig. Det slår till och med skådespeleriet i Lust och fägring stor, som också är inne på det där med förbjuden kärlek.
Hade jag fått bestämma hade Frost/Nixon och The Reader kunnat få dela på båda priserna, men måste jag välja så ger jag statyetten för bästa regi till Frost/Nixon och priset för bästa film till The Reader. Men förra året tyckte jag att Försoning var bäst och den vann knappt några priser. Så ni kanske inte ska lita allt för starkt på mig när ni satsar hela er förmögenhet på att spela om vinnarna.
The Reader blev sista filmen ut i mitt uppdrag att se alla de Oscarsnominerade filmerna i kategorierna Bästa Film och Bästa Regi. Så imorgon eftermiddag kommer det komma en utvärdering i hur jag tycker att priserna skall fördelas och varför.
The Reader bygger på en berättelse om hur en femtonårig pojke i sextiotalets Tyskland blir förälskad i en äldre kvinna, spelad av Kate Winslet. De inleder ett förhållande, som bara håller över sommaren. Efter det kommer twisten. Det är inte vem som helst pojken haft ett förhållande med. Mer än så vill jag inte avslöja, eftersom det förstör ploten i filmen litegrann. Men det jag kan säga är att jag rekommenderar er att se den här filmen, eftersom det är en vacker berättelse om förbjuden kärlek och om Tysklands historia.
Som vuxen spelas pojken av Ralph Fiennes, en av mina absoluta favoritskådespelare. Det är skönt att se honom som en riktig människa igen efter att han har spelat Voldemort i några av Harry Potter-filmerna igen. Det är ju faktiskt andra gången han spelar tysk också, då han medverkade i Schindler's List för cirka femton år sedan. Han gör det lika bra den här gången, även fast det knappt pratas någon tyska överhuvudtaget i filmen. Men det gör för en gångs skull inget.
Notera att de här genomgångarna av filmerna inte varit regelrätta recensioner, dessa kommer förhoppningsvis att komma upp på Bloggywood om ett tag, skrivna av mig. Tills dess får ni nöja er med en slags utvärdering av filmerna här på Kulturfascist.
Och imorgon kommer som sagt 'final verdict'. Glöm inte att kolla in den.
Detta var väl om jag ska vara ärlig den film jag var mest tveksam till när jag läste listan över de filmer som blivit nominerade till en Oscar i kategorin Bästa Film. Dels för att jag aldrig hade hört talas om filmen, och dels för att det lät som ett ämne som inte intresserade mig det minsta. Men jag hade lovat mig själv att filmerna skulle bli sedda, och Frost/Nixon var inget undantag, så såg den gjorde jag och jag blev mäkta imponerad. Oscarsnominerade Frank Langella, som spelar Richard Nixon, har en väldigt svår roll. Han ska porträttera en av världens genom tiderna kändaste och absolut mäktigaste män. Men tack vare sin skicklighet och alla fantastiska kameravinklar man har hittat utstrålar han makten som Nixon säkert gjorde under sin tid. Och filmen håller mig fastnaglad eftersom det är en riktigt bra historia och en uppvisning i cinematografisk skicklighet.
Att Frank Langella redan är självklar vinnare i kategorin Bästa Manliga Skådespelare behöver jag inte ens nämna för de som har sett filmen. Jag tycker att han gör 2000-talets. Och filmen i sig självt skall inte räknas bort för tidigt ifrån racet heller, i alla fall inte enligt mig. Alla i filmteamet verkar nämligen ha lagt ner sin själ i att detta ska bli en bra film och allting liksom bara sitter där. Allt ifrån redan nämnda kameravinklarna och fototagningar till ljussättning är planerat in i minsta detalj som Gösta Ekman skulle ha sagt.
Nu är endast The Reader kvar, sen ska jag komma med mitt expertutlåtande vad det gäller åtminstone kategorierna Bästa Film och Bästa Regi, eftersom det är samma fem filmer som är nominerade till dessa kategorier.
Milk. Josh Brolin och Sean Penn.
Jag hade väldigt höga förväntningar på filmen Milk innan jag såg den. Filmen handlar om Harvey Milk, gaymannen som kämpade för det fria samhället i Kalifornien, men mest för att mansjakten på homosexuella människor skulle sluta. I början av filmen är Harvey Milk ingenting, men sakta men säkert följer man honom upp mot toppen.
Filmen är förövrigt baserad på en verklig händelse, Harvey Milk har funnits på riktigt, men blev skjuten tillsammans med borgmästaren på sjuttiotalet. Så då kan ni ju gissa hur filmen slutar.
Incidenterna kring Milk är inte mycket att bygga upp en film kring. Det intresserar mig inte ett dugg, eftersom det är en såpass tunn historia som inte påverkar mig någonting. Jag förstår nämligen inte vad den vill visa - det här visste man ju innan man såg filmen, eller? Men det som inte filmen har i handling har den i sina briljanta skådespelare. Sean Penn är helt fantastiskt som den fjolliga Harvey Milk, och James Franco fantastisk som dennes följeslagare, första medhjälpare och pojkvän. James Franco som för övrigt är önskefavorit hos Bloggywood till att spela Jesse Custer i filmatiseringen av serien Preacher, men det är en helt annan historia.
All in alla så tror jag inte (hoppas jag inte) att Milk vinner en Oscar för bästa film, eftersom både Benjamin Button och Slumdog Millionaire är bättre filmer i sina helheter, men jag favorittippar Sean Penn till en Oscar för bästa manliga huvudroll, för han är fantastisk i filmen.
Efter att ha sett Ett hål i mitt hjärta när den var aktuell trodde jag att Lukas Moodysson hade blivit galen av att vara en framgångsrik regissör och aldrig mer skulle göra en bra film. Men sedan dess verkar han ha gått på rehab och i fredags hade hans nya film Mammut premiär. Jag har visserligen inte sett filmen än, men bara trailern gör mig intresserad. Den ser visserligen ut att vara väldigt tragisk och allvarlig, och med andra ord inte alls lik varken Fucking Åmål eller Tillsammans, men jag hoppas ändå att den blir bra. Lukas Moodysson är en väldigt talangfull regissör och han förtjänar att slå igenom utomlands. Läs Aftonbladets stora intervju med regissören i dagens tidning eller på hemsidan.
TRAILER FÖR MAMMUT
Det finns två skivor, riktade till barn, som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och jag hoppas att det finns fler än mig out there som har barnasinnet kvar och som kan tycka att de här två skivorna är lika bra som jag tycker att de är. Därför skriver jag det här tipset till er, eftersom jag är en så godhjärtad person och gärna delar med mig av mina fynd. Eller nått.
COLOURS ARE BRIGHTER
För några år sedan gick ett par av Englands största popartister ihop och spelade in en skiva med nyskrivna barnlåtar. De gjorde det helt utan ersättning, och alla pengar från skivan skulle gå till Rädda Barnen och andra välgörenhetsorganisationer. På skivan bidrar till exempel Snow Patrol, Belle and Sebastian, The Flaming Lips och skivaktuella Franz Ferdinand. Det är en helt fantastisk skiva med vackra och roliga barnlåtar. Franz Ferdinands låt handlar tillexempel om en pojke som äter ihjäl sig på tårta. Lyssna via Spotiy.
KÅLDOLMAR & KALSIPPER
Nationalteatern har antagligen alla hört talas om, men färre personer vet nog att de även har gjort ett barnprogram anpassat för radio som de valt att kalla Kåldolmar & Kalsipper. Det är underbart roligt och intressant att lyssna på och det är faktiskt så att många väldigt kända barnlåtar kommer här ifrån. Som till exempel Ylle och Vi cyklar runt i världen. Det här barnprogrammet borde underhålla de flesta eftersom det har väldigt många roliga repliker. Själv fastnade jag bara genom att lyssna på introt. Även det här albumet finns på Spotify.
Slumdog Millionaire först ut!
Som utlovat i inlägget om vilka som blivit nominerade till Oscarsgalan kommer här en liten utvärdering varje gång jag ser en av filmerna som blivit nominerad. Och först ut blev Slumdog Millionare, filmen om en vanlig pojke från slummen i Indien som lyckas vinna full pott, 20 000 000 rupies, i den indiska versionen av tv-frågesporten 'Vem vill bli miljonär?'. Parallellt med frågesportsprogrammet får vi som tittare reda på varför en outbildad, fattig pojke som knappt kan läsa och skriva kan svaret på frågor som inte ens läkare och advokater kan svara på. Vi följer honom också i hans förhör med polisen efter showen när han anklagas för att ha fuskat sig till vinsten.
Slumdog Millionaire är en film om att lyckas. Om att visa vad man kan. Om att alla människor är lika värda. Men kanske framför allt om den eviga kärleken. En kärlek som huvudpersonen Jamal Malik kämpar för filmen genom. Och det är vackert. Väldigt vackert.
Det här är en sådan film som mina kompisar skulle kalla för en 'typisk Oscarsfilm', eftersom den är ganska långsam och det inte händer allt för mycket i filmen. Men det är en underbar historia. Filmen är dessutom fylld av bra musik som förflyttar mig till Indien och låter mig vara med på plats i Jamals barndom.
Filmen är också fylld av riktigt bra skådespelarinsatser. Här ovan ser vi Jamal och Talika, som spelas av Dev Patel och Freida Pinto. Jag tror på dem när de berättar sin historia för mig, och den träffar mig rakt i hjärtat. För Slumdog Millionaire är en film om olycka lika mycket som lycka. Känslor blandas som en cocktail. Och man vet aldrig hur varje scen ska smaka. Dessutom får jag debatten om polisbrutalitet och fusk inom spelprogram på huvudet, då filmen tar upp båda delarna och avhandlar dem med finessen som krävs.
Jag tror att Slumdog Millionaire kommer skrälla på galan i år och plocka hem ett antal olika priser, för The Slumdog is an Underdog. En film som inte många känt till att den varit i görningen, men som har farit fram på filmfestivaler i världen och sopat mattan av konkurrenterna.
Nåväl, jag har tre filmer kvar att se innan jag kan avgöra vilken jag tycker är en värdig vinnare till det tyngsta filmpriset there is. Nästa film att se blir Milk där Sean Penn, machokarlarnas machokarl, svidar om till homosexuell.
Jag har varit rosenrasande en längre tid eftersom det lätthanterliga verktyget för att hålla reda på vilka filmer på IMDb:s lista över högst rankade man har sett, twofifty, försvunnit i tomma intet. Listan i sig självt är nämligen jävligt svår att få en överblick på. Men nu när min gode bloggarvän Nihilisten letade efter en ersättare stötte han på en tjänst som till och med fungerar bättre än vad twofifty någonsin gjorde.
Kolla in http://250films.net och undersök hur många av filmerna ni har sett. Tragiskt nog har många av filmerna jag sett halkat bort från listan och jag har därför bara sett cirka 100 av dem. Det betyder att jag har väldigt mycket att göra i framtiden.
Blondinbella åkte ur Let's Dance.
Gött.
Jag har alltid haft en svaghet för musikaler. De träffar mig i hjärnan och i hjärtat, och har alltid legat mig nära, oavsett om det varit Singin' in the Rain från femtiotalet, eller den ganska så nyinspelade, och totalsågade, versionen av Phantom of the Opera, regisserad av Joel Schumacher. Och allra mest tycker jag, precis som många andra musikalälskare, om Andrew Lloyd Webbers mästerverk. Han skrev sin första musikal när han var sjutton år gammal (Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat) och sedan bara öst ut pjäser såsom Cats, Starlight Express, ovannämnda Phantom of the Opera, och Jesus Christ Superstar.
Den sistnämnda är nog min favoritmusikal of all times, antagligen eftersom det var den första jag såg live när min mamma tog med mig till Göteborgsoperan för första gången i mitt liv.
Och hade jag fått välja hade jag gärna sett den igen, den här gången på West End där Steve Balsamo, en singer/songwriter med ursprung från Italien fick spela huvudrollen Jesus. Hans röst och agerande är helt fenomenalt i de klippen som finns med honom på Youtube. Hoppas att han kommer till Sverige med uppsättningen. Då jädrar blir det åka av.
STEVE BALSAMO - GETHSEMANE
#12: Star Wars IV - A New Hope
Regi: George Lucas
Skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford m.fl
År: 1977
IMDb: 8,8/10
Köp: Discshop.
Handling: Jedi-riddarna har utrotats och Imperiet styr galaxen med järnhand. En liten grupp rebeller har vågat slå tillbaka genom att stjäla de hemliga planerna för Imperiets mäktigaste vapen, Dödsstjärnan. Kejsarens trogne tjänare, Darth Vader, får i uppdrag att återfinna planerna och söka upp Rebellbasen. Den tillfångatagna prinsessan Leia lyckas sända en nödsignal som mottas av en enkel bondpojke, Luke Skywalker. Han tar ödet i sina händer och antar utmaningen att rädda prinsessan och hjälpa Rebellerna i deras kamp för att krossa imperiet.
Omdöme: De som har läst min recension av Star Wars V borde vid det här laget veta vad jag tycker om dessa filmer. Av någon anledning måste jag ha blivit annorlunda uppfostrad av min mamma och pappa för jag har aldrig klarat av Star Wars-filmerna. Det har bara inte gått. Jag såg dem när jag var liten och tyckte inte om dem då, och efter det har ett otal av mina vänner genom åren försökt få mig att titta på filmerna ytterligare en gång, men jag har bara lyckats börja innan jag har känt ett lätt yrsel och illamående och varit tvungen att sluta titta. Men som jag även skrev i recensionen av Star Wars V så har jag verkligen tvingat mig att titta på filmerna innan jag skrivit recensionerna den här gången för att se om helhetsintrycket möjligtvis kan ha ändrat mina åsikter. Men tyvärr inte kan jag bara säga, vilket är tråkigt. Jag HADE gärna tyckt att Star Wars var bra eftersom de flesta av mina vänner tycker det och det hade varit så mycket lättare att hängivet prata om film med dem då eftersom de ofta snöar in på Star Wars efter ett tag. Men det går bara inte.
Den första filmen som gjordes, som utav någon outgrundlig anledning har blivit fjärde filmen i serien, börjar dock ganska bra och jag hoppas nästan att jag har haft fel i alla dessa år och att jag verkligen ska tycka om filmen den här gången. Och det tar nästan en halvtimme innan den förhoppningen blir kastad mot marken, stampad på och slutligen kremerad. För när Luke Skywalker slutligen har träffat Obi-Wan och de ska hitta en styrman och en kapten som kan hjälpa dem så far de till en krog, och när de passerar dörrarna till den krogen blir filmen så jävla löjlig att jag bara brister ut i gapflabb och dör litegrann inombords. På den krogen finns nämligen det mesta (aliens som spelar saxofon tillexempel) och jag undrar hela tiden vad det George Lucas rökte när han kom på alla karaktärer i filmen. Men å andra sidan så är det faktiskt på krogen som det enda positiva i filmen visar sig, nämligen Chewbacca, det håriga monstret som spelas av Peter Mayhew. Han är en av de få charmiga karaktärer som finns i hela filmtrilogin (som sen blev sex filmer).
Skådespelarna i filmen failar också totalt och jag sitter bara med ett fånigt uttryck i ansiktet hela filmen. Specialeffekterna är fantastiskt dåliga och jag har sett bättre i vissa av Alfred Hitchcocks filmer från femtiotalet, så kom inte med den där skiten om att det ska vara bra för att vara på sjuttiotalet. Det enda som är välskrivet är soundtracket, skrivet utav John Williams, men jag kan inte ens åtnjuta det eftersom det är så starkt förknippat med med de här förbannade skitfilmerna.
Men på grund av den första halvtimmen i filmen, och Peter Mayhew som Chewbacca kan jag inte såga filmen vid fotknölarna, men det blir ett väldigt lågt betyg. Det är den värd.
Mitt betyg: 5,1/10
Plats på IMDb: #12
Värd sin placering: Hahaha. Haha. Ha.
Så var det äntligen dags för årets största händelse. I alla fall för mig som filmälskare och cineast. Klockan 14:30, svensk tid, idag släpptes nämligen Oscarsnomineringarna inför galan som går av stapeln den 22 februari, alltså om ganska exakt en månad. Varje år brukar jag ha för vana att försöka se så många nominerade filmer som möjligt, och om jag inte hinner alla så åtminstone de som är nominerade till Bästa film och Bästa regi. Låt oss hoppas att jag hinner det i år också, med tanke på min praktik och lite annat som ligger i vägen för full koncentration på galan.
BÄSTA FILM
The Curious Case of Benjamin Button är den enda filmen i kategorin som jag faktiskt har sett, men jag ser fram emot att se Milk och Slumdog Millionare som jag har haft koll på en längre tid. Dessutom är det spännande med två filmer som jag har haft väldigt lite koll på, och som jag bara har hört namnet på två-tre gånger bli nominerade. Det handlar om Frost/Nixon och The Reader som är de sista två nominerade i kategorin. Jag återkommer med recensioner på dessa, men just nu hejar jag på TCCOBB, som ju är den enda jag har sett.
BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE
Det är när listan publiceras som det märks hur dålig jag har varit på att se nya filmer i år. Antagligen beror det på att Vänersborgs biograf inte tar in allt för mycket filmer. I denna kategori har jag återigen bara sett Brad Pitt som Benjamin Button i filmen med (nästan) samma namn. De övriga nominerade är Richard Jenkins i filmen The Visitor, som jag inte ens hört talas om, och Sean Penn för sin roll i Milk. För sin prestation i Frost/Nixon är Frank Langella nominerad och slutligen är Mickey Rourke nominerad för sin roll i The Wrestler.
BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE
Första kategorin hittills som jag inte sett en enda film i! Men det ska jag försöka ändra på innan galan går av stapeln. I denna kategori är följande nominerade: Angelina Jolie för sin roll i filmen The Changeling. Anne Hathaway i Rachel Getting Married gör tydligen en riktigt bra prestation, liksom Melissa Leo i Frozen River verkar göra. Kate Winslet har chans på ytterligare en Oscar för sin roll i The Reader, och sist men inte minst är Meryl Streep nominerad, men inte för Mamma Mia, utan för sin roll i filmen Doubt som jag har hållt ögonen på en längre tid.
BÄSTA MANLIGA BIROLL
Det är ju knappast förvånande att se att Heath Ledger är nominerad i denna kategori för sin roll som The Joker i Batman: The Dark Knight. Jag tror till och med att jag förutspådde det i min recension av filmen som finns på den här bloggen. Men de övriga nominerade visste jag ingenting om, och det finns till och med en riktig högoddsare bland de nominerade i Robert Downey Jr. från Tropic Thunder. De tre övriga nominerade är Josh Brolin från Milk, Philip Seymour Hoffman i Doubt som jag nämnde här ovan, och Michael Shannon från Revolutionary Road.
BÄSTA KVINNLIGA BIROLL
Återigen bara en film som jag sett, Benjamin Button, varifrån Taraji P. Henson är nominerad. Två nominerade från filmen Doubt i den här kategorin, nämligen Viola Davis och Amy Adams. Något förvånad blev jag dock för Penélope Cruz som är nominerad för sin roll i Vicky Christina Barcelona, det kändes inte som en film för Oscarsgalan, även fast det är Woody Allen som ligger bakom. Slutligen är Marisa Tomei nominerad för sin roll i The Wrestler.
BÄSTA REGI
Det är märkligt. Det är exakt samma nominerade filmer i denna kategori som i kategorin Bästa Film. Tydligen tycker juryn att de som har lyckats att göra filmerna till vad de är är regissörerna. Så är det säkert. De som ligger bakom filmerna är dessa gentlemän (för det är bara gentlemän): David Fincher ligger bakom The Curious Case of Benjamin Button och får en nominering för den. I registolen bakom Milk sitter Gus Van Sant, som tävlar mot Ron Howard som ligger bakom Frost/Nixon. De sista två nominerade herrarna i denna kategori är Stephen Daldry för regin av The Reader och Danny Boyle för jobbet med Slumdog Millionare.
Det får nog räcka med uppräkningar. Jag tror att jag har täckt alla de största kategorierna, utom möjligtvis de som är nominerade för manus och foto, samt de nominerade till Bästa Animerade Film. Däremot kan jag berätta att den svenska filmen Maria Larssons Eviga Ögonblick av Jan Troell inte blev nominerad till Bästa Utländska Film, fast den höll sig kvar väldigt länge. Jag kommer återkomma till ämnet Oscarsgalan när jag sett fler av filmerna och kan avgöra vilka jag tycker ska vinna.
Vi avslutar med trailers för alla filmer nominerade till det prestigefyllda priset Bästa Film.
Milk
Frost/Nixon
The Reader
Slumdog Millionare
The Curious Case of Benjamin Button
Hela lista över de nominerade går att hitta här.
© Blogger templates The Professional Template by Ourblogtemplates.com 2008
Back to TOP
