TWOFIFTY #05

#5: The Good, The Bad and The Ugly
Regi: Sergio Leone
Skådespelare: Clint Eastwood m.fl
År: 1966
IMDb: 9,0/10





Handling: Sista filmen i trilogin om Clint Eastwoods 'Mannen utan namn'. Den här gången bildar han ett lag tillsammans med två revolvermän för att hämta ett byte på 200,000 dollar, och de har inte tänkt att låta någon, inte ens ett inbördeskrig, att komma i vägen.

Omdöme: Även detta är en film som jag länge dragit mig för att se, eftersom western inte alls är en stor favorit i mina ögon, och också för att jag alltid sett Clint Eastwood som en av de mest överskattade personerna i Hollywood. Tills jag såg Den gode, den onde och den fule. Då förstod jag att han faktiskt är så stor som han är för att han en gång i tiden gjorde riktigt grymma filmer. Och westerns till på köpet. Clintan är ju trots allt mannen som uppfann uttrycket spaghettiwesterns, och han gjorde det med bra.
Kanske var det fel utav mig att se sista filmen i trilogin om Mannen utan namn först, men ingen av de andra filmerna (För en handfull dollar, För några dollar mer) låg med på listan jag bestämt mig för att följa, så jag slog fast att man nog inte var tvungen att se dem för att se denna. Och det var man inte heller, åtminstone inte efter att man lyckats förstå vem fan Clint Eastwood spelade. Mannen utan namn är en klockren karaktär, som man förstår varenda känsla av efter att bara ha spenderat fem minuter tillsammans med honom i rutan.

Sergio Leone är en riktigt duktig regissör och tillsammans med musikgeniet Enio Morricone har de lyckats sätta ihop världens mest störande filmmusik - den gör mig galen när den spelas upp och jag vill slå sönder någonting. Lyckligtvis lägger den sig efter ett tag och återkommer bara några få gånger under filmens gilla gång. Men filmmusiken är inte bara världens mest vanvettiga utan en av filmvärldens mest kända, någonting jag kan förstå, för trots allt är den väldigt minnesvärd. Och tillsammans med det suggestiva introt till filmen gör den ett oförglömligt intryck.

Den gode, den onde och den fule är också fylld med talangfulla birollsskådespelare. Eli Wallach och Lee Van Cleef, som utgör de andra två i filmnamnets trio av brottslingar är riktigt duktiga och lyckas med att göra så att jag stryker ett streck över den galna filmmusiken och lyfter upp filmen ett steg på den stora karriärsstegen igen. Men det som gör att filmen tyvärr inte får en klockren tia av mig är att den är ganska så tarvligt filmad, något som egentligen inte är så konstigt i och med att den dels är ganska gammal och dels att det från början är en riktig jävla B-film, men ibland kan jag ändå inte koncentrera mig då fotot är ganska så skumt, och ljudet är efter. Eftersom filmen är dubbad blir man ännu mer konfunderad i vissa lägen, men det lyckas jag åtminstone släppa. Men tyvärr kan jag inte släppa B-filmsstämpeln jag ger filmen i tidigt läge.

Mitt betyg: 8,1/10
Plats på IMDb: #5
Värd sin placering: Jag hade varit nöjdare med en lägre plats.